Jan Stolpe Montaigne Essays

Essayer. Bok 1

0.0 0 5Författare: Michel de Montaigne

Finns som e-bok.

Michel de Montaigne (1533-1592) är essaykonstens fader och en av jagets största utforskare. När han drog sig tillbaka från sin tjänst vid domstolen i Bordeaux påbörjade han sina essaysamling, som till slut kom att bestå av 107 stycken. I denna första del finns bland annat det berömda bidraget »Om kannibaler« men också tänkvärda texter som »Att filosofera är att lära sig dö«, »Om barnuppfostran«, »Varför vi gråter och skrattar åt samma sak« samt »Om böner«. Michel de Montaigne föddes 1533. Han fick en för tiden modern uppfostran och kom att tjänstgöra vid domstolen i Bordeaux. Han lämnade sin befattning 1570, »led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten«, drog sig tillbaka till sitt bibliotek och började föra bok över sin själ och dess märkliga krumsprång, ett vid den tiden nytt projekt. Skrivandet varvades med resor, förhandlingsuppdrag i religionskrigens Frankrike och en tjänst som borgmästare i Bordeaux. Resultat av författarverksamheten blev Essayer. Den första upplagan utkom 1580 och han fortsatte att skriva och revidera till sin död. Redan under sin livstid blev han en känd och uppmärksammad författare och i dag är han en levande klassiker, ständigt utgiven på nytt. 1986-1992 utkom Jan Stolpes första översättning av Montaignes verk. Denna utgåva består av en ny, förbättrad version av de tre böckerna, baserad på nya franska upplagor och utökad med upplysande kommentarer. I denna första del om 57 essayer finns bland annat det berömda bidraget »Om kannibaler« men också tänkvärda essayer som »Att filosofera är att lära sig dö«, »Om barnuppfostran«, »Varför vi gråter och skrattar åt samma sak« samt »Om böner«.

Språk: Svenska Kategori: Fakta Originaltitel: Essais
  • 1.

    For a presentation of the phdnai skeptikai, see Sextus Empiricus, Outlines of Scepticism, translated by Julia Annas and Jonathan Barnes (Cambridge, 1994), 1.206–9.Google Scholar

  • For Montaigne’s own presentation of these expressions, see Michel de Montaigne, Les Essais, edited by Denis Bjaï, Bénédicte Boudou, Jean Céard and Isabelle Pantin (Paris, 2001), p. 786 (II.12). All quotations are taken from this edition (based on the 1595 French text which Florio used), hereafter ‘Montaigne’.Google Scholar

  • 2.

    As the adverb effectively belongs to the sceptical expressions, it is tempting to consider its presence in the Essais as evidence for Montaigne’s alleged scepticism. However, this disregards the fact that the adverb represents a frequently used part of the lexicon. One should also note that the adverb’s ability to function as a sceptical expression relies in most cases on its capacity to constitute an independent semantic unit (as a reply to a question, for example), and hence be inferentially developed into an explicature (on this term, see note 10); in the Essais this is however never the case; the adverb is always a constituent of an utterance. Rabelais’s Tiers Livre, by contrast, offers an excellent example where the adverb functions as a sceptical expression: when Panurge asks Trouillougan whether he will marry (‘me marieray je?’), the sceptical philosopher replies: ‘Par adventure’. François Rabelais, Les Cinq Livres (Paris, 1994), chapter 36, p. 771.Google Scholar

  • 3.

    The Essayes of Michael Lord of Montaigne, translated by John Florio, edited by A. R. Waller, 3 vols (London, 1910), III, 283. Further references to this edition, henceforth ‘Florio’, in text.Google Scholar

  • 4.

    One may note the variants ‘par aventure’ and ‘d’adventure’ (which Montaigne seldom uses), and several different spellings: ‘à l’aventure’, ‘à l’adventure’, ‘par adventure’, ‘par advanture’, etc. For a more detailed description of the adverb and its use in the Essais, see Kirsti Sellevold, ‘J’ayme ces mots…’: expressions linguistiques de doute dans les ‘Essais’ de Montaigne (Paris, 2004), ch. 1.Google Scholar

  • 13.

    To provide a basis for comparison I will use two English translations, Donald M. Frame’s Complete Essays of Montaigne (1958; rpt Stanford, CA, 1965)Google Scholar

  • and Michael A. Screech, Michel de Montaigne: The Complete Essays (London, 1991),Google Scholar

  • then the Swedish translation by Jan Stolpe, Montaigne: Essayer, 3 vols (Stockholm, 1986–92). The omission of the adverb is infrequent: seven times in Screech, twice in Stolpe, never in Frame.Google Scholar

  • 20.

    Procedural meaning has recently been linked to epistemic vigilance mechanisms, which include procedures for assessing the reliability, honesty and trustworthiness of the source of information. See Dan Sperber et al., ‘Epistemic Vigilance’, Mind and Language, 25 (2010), 359–93;CrossRefGoogle Scholar

  • Deirdre Wilson, ‘The Conceptual-Procedural Distinction: Past, Present and Future’, in Procedural Meaning: Problems and Perspectives, edited by Victoria Escandell-Vidal et al. (Bingley 2011), pp. 3–31.CrossRefGoogle Scholar

  • 22.

    The procedural content of ‘but’ introduces a contrast between the two statements. See Oswald Ducrot, Les Mots du discours (Paris, 1980),Google Scholar

  • and Diane Blakemore, Relevance and Linguistic Meaning: The Semantics and Pragmatics of Discourse Markers (Cambridge, 2002).CrossRefGoogle Scholar

  • 26.

    According to Ernst-August Gutt, a successful translation is one that achieves not equivalence but interpretive resemblance between source and target text, in other words one that (ideally) shares the same explicatures and implicatures as the source text, or has the same explicit and implicit content. Due to the differences between languages, however, the resemblance is not total but exists ‘in relevant respects’, that is, is defined in terms of relevance. See Ernst-August Gutt, Translation and Relevance: Cognition and Context (Manchester, 2000).Google Scholar

  • One thought on “Jan Stolpe Montaigne Essays

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *